Under kriget av Carola Sandbacka

Under kriget av Carola Sandbacka hittade jag när jag var på biblioteket och hade tänkt låna Philip Teirs Vinterkriget, men insåg att den inte hade något alls med finska vinterkriget att göra som jag hade ställt in mig på. Istället fick jag syn på Sandbackas roman, som mycket riktigt handlar om just finska vinterkriget.

Romanens huvudperson är Lillemor, en ung nybliven mamma som är uppvuxen i en ganska förnäm men lite avdankad familj och har gift in sig i en lite mindre fin men numera desto rikare familj. För hennes syskon har det gått lite olika - någon är alltid utan pengar, någon har en fru som ständigt springer efter andra män, någon har det ganska bra och ska alltid veta bäst. Romanen följer i första hand Lillemor, men även hennes mor och ett par av syskonen får ganska mycket utrymme. Jag hade lite svårt att hålla isär allihop och skulle kanske ha haft nytta av att börja med Sandbackas föregående roman som verkar handla om delvis samma personer.

Under kriget utspelas som titeln antyder under finska vinterkriget, men även en tid före och en tid efteråt. Det som särskilt intresserade mig var kontrasten mellan berättelserna om männen vid fronten och skildringen av vardagslivet för dem som är kvar hemikring. Vid fronten skjuter soldaterna andra soldater till döds och får se sina vänner dö, de marscherar dödströtta i många timmar och kan gå ett par dygn utan mat. De som är kvar hemma tar hand om barnen, försöker hålla sams med släktingar som de plötsligt måste bo tillsammans med, och surar över vem som egentligen ska bära in veden.

Ja, det är många karaktärer att hålla reda på, men jag tyckte ändå att jag lärde känna dem som fick mest utrymme. Lillemor, osäker i sin mammaroll och i rollen som svärdotter och husmor. Elisabeth, systern som är mer erfaren på alla områden och som verkar så stark men som oroar sig för maken vid fronten. Marietta, Lillemors och Elisabeths mamma, som försöker räcka till för alla sina barn och barnbarn och är stolt över att vara en Edelwing. Karl Johan, Lillemors make, som är med om så mycket grymheter vid fronten men mest skriver om sina framtidsdrömmer i breven till hustrun för att slippa oroa henne.

Då och då kommer en nutida röst till tals i berättelsen, Elisa, som jag gissar är runt tjugo år gammal och bor på släktgården tillsammans med sina mostrar (småsystrar till Lillemors förstfödda Julle som figurerar i berättelsen från krigstiden). Visst är det intressant att genom Elisa få se lite av vad som hänt i släkten efter kriget, men jag tycker ändå inte att hennes berättelse fyller så stor funktion. Krigsberättelsen är helt klart den jag minns bäst så här någon vecka efter att jag avslutat läsningen.