Septemberläsning

I september hade jag riktigt bra läsflyt. Hela tio böcker läste jag ut! Framför allt beror det på att jag har minst en timmes ostörd läsning om dagen ombord på pendeltåget på väg till jobbet (ofta dubbla tiden per dag men ibland ägnar jag hemresan åt annat, t.ex. att skriva jobbansökningar eller förbereda blogginlägg). Men jag har också haft tur och hittat några böcker som verkligen fångat mig och fått mig att vilja läsa vidare hemma på kvällen och inte vänta till tågresan nästa dag. De böcker jag har läst ut i september är:

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald. Jag hade hört både positivt och negativt om den här romanen innan jag läste den, och för min del blev intrycket övervägande positivt! Det är en småtrevlig, mysig historia om svenska Sara som kommer till en småstad på amerikanska landsbygden för att träffa sin brevvän som liksom Sara själv älskar böcker. Brevvännen har dock precis avlidit när Sara kommer dit, men befolkningen i staden verkar ändå förvänta sig att Sara ska stanna ett tag och bo i brevvännens hus. Sakta men säkert får Sara en plats i den lilla staden.

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Den här romanen har jag börjat läsa två gånger tidigare men inte läst ut. Tågresorna gav mig äntligen tillräckligt med koncentration (avsaknad av konkurrerande förströelse) för att avsluta. Jag har hört och läst mycket uppskattande ord om den här romanen men kan inte riktigt stämma in i lovorden själv. Kanske förstår jag inte tillräckligt mycket av alla referenser och all ironi (som det tydligen ska finnas mycket av). Det är en udda berättelse; om en populär författare som inte skrivit särskilt mycket av ”sina” böcker själv utan främst är en frontfigur för den verkliga författaren, som nu har skrivit en bok som hotar att avslöja hur det egentligen ligger till.

Morfar skrev inga memoarer av Gustav Fridolin. Månadens klart bästa bok! Se separat inlägg.

Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce. Den här romanen är svår att skriva om. Utgångspunkten är att det år 1972 läggs till två sekunder till tiden, och det får tolvårige huvudpersonen Byron reda på. Under en färd till skolan tror han sig se att dessa sekunder läggs till, vilket får stora och långtgående konsekvenser för hans och hans familjs liv. Jag tycker att berättelsen är välskriven och intressant, fast samtidigt har jag lite svårt för romaner där man redan från början vet att det kommer att gå åt skogen.

Den du älskar av Mari Jungstedt. Jag har som sommartradition att låna Jungstedts senaste deckare som ljudbok och lyssna på den medan jag är ute och promenerar, men den här sommaren blev det aldrig av eftersom jag inte kom fram i bibliotekskön. Istället lånade jag Den du älskar som e-bok (i textformat) i början av hösten. Jungstedt levererar här vad jag brukar förväntar mig av hennes böcker; en lagom spännande deckarhistoria och en fortsättning på berättelsen om huvudkaraktärernas liv. När jag läser bakåt i min läsdagbok har jag dock lite svårt att komma ihåg vilken historia som gömmer sig bakom vilken titel, vilket kanske är symptomatiskt för deckarserien – lättsmälta och trevliga böcker som inte lämnar så stort avtryck.

Några av september månads utlästa böcker. 

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka. Se separat inlägg.

Havskatten av Ann Rosman. Det här är en av de böcker som jag ivrigt läste vidare i hemma i fåtöljen. Liksom Mari Jungstedt kommer Ann Rosman med en ny deckare om året, och jag försöker få tag i dem så snart jag kan. Rosman växlar alltid mellan en nutida och en historisk berättelse, som inte alltid har särskilt mycket med varandra att göra. Ibland har jag irriterat mig på det, men i det här fallet var den historiska berättelsen så intressant att jag hade överseende med att den bara har några få beröringspunkter med nutidshistorien. I den nutida berättelsen hittas en person död på det anrika men numera nedlagda Turisthotellet i Marstrand. Som vanligt är det den sympatiska Karin Adler och hennes kollegor som får utreda mordet. Den historiska berättelsen handlar om en överklassfamilj som tillbringar en sommar i Marstrand för drygt hundra år sedan, officiellt för att äldsta dottern Karolina ska få behandling för sin sjuklighet och inofficiellt för att Karolina ska hitta en fästman.

Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. Den här boken fick jag i födelsedagspresent och det är en sådan bok som jag nog inte hade valt själv, men som var intressant att läsa. Det är en sorts reportagebok som handlar om Henrietta Lacks, en ung svart kvinna i södra USA som dog i livmoderhalscancer på 1940-talet men vars cancerceller fortfarande lever i forskningslaboratorier runt om i världen. Boken berättar dels Henriettas och hennes efterlevandes historia, och dels om hur HeLa-cellerna har använts i forskning genom åren. Jag tyckte om just den här blandningen av stort och smått; berättelsen om en vanlig familj blandat med forskningsresultat och vetenskapliga diskussioner.

The Winter Palace av Eva Stachniak. Den här romanen hade jag inte hört talas om förrän jag hittade den på biblioteket och fastnade för den vackra vintriga framsidan. Berättelsen handlar om en ung kvinna som blir spion vid tsarinnan Elisabeths hov i 1700-talets Ryssland. Så småningom blir hon också mycket god vän och förtrogen med Elisabeths brorsons hustru Katarina, sedermera känd som Katarina den stora. Berättelsen känns som en saga, med spännande intriger, vackra miljöer och grymma livsöden. En lite annorlunda historisk roman som jag är glad att jag hittade!

Hägring 38 av Kjell Westö. Den här romanen har jag länge tänkt att jag ville läsa. Tyvärr levde den inte riktigt upp till mina förväntningar – förmodligen för att jag hade fått fel uppfattning om hur den skulle vara. Berättelsen kretsar kring en ung advokat och hans sekreterare och deras respektive bekantskapskretsar i Helsingfors år 1938. Jag hade fått för mig att tidsperioden och de händelser som utspelades då skulle spela en betydligt större roll i berättelsen, men det kommer mest fram i advokatens och hans vänners intellektuella diskussioner kring nazismen. Berättelsen fokuserar istället på huvudkaraktärernas livsöden, som också är intressanta, och boken avslutas med en dramatisk twist som jag kanske borde förutsett men blev totalt överraskad av. 

Detaljerad tröja

Förr höll jag mig till ganska enkla modeller när jag sydde kläder, men allt eftersom jag har utvecklats har jag börjat lägga till lite mer arbetade detaljer. Numera gillar jag att titta efter roliga detaljer på kläder som bärs av folk jag möter, och lägger dem på minnet för framtida bruk. 

Den här tröjan är sydd av en t-shirt i storlek XXL med en stor logga på framstycket (utsorterad från mitt förrförra jobb). Jag har sytt om en likadan t-shirt tidigare, se bild här (längst ner i inlägget). På grund av loggan gick det inte att klippa ut både ett helt framstycke och ett helt bakstycke. Förra gången gjorde jag två bakstyckeshalvor som jag sydde ihop med en dekorativ söm. Den här gången löste jag det i mitt tycke lite snyggare, genom att sy en modell där övre delen av framstycket SKA vara delad.

Jag utgick från ett vanligt t-shirtmönster och lade till sömsmåner där jag delade originalstyckena. Jag klippte ut ett helt bakstycke ur t-shirtens bakstycke och nedre halvan av framstycket ur nederdelen av t-shirtens framstycke. Den ena av de båda övre halvorna fick jag ut vid sidan om trycket, men trycket satt lite snett så det gick inte att klippa ut den andra halvan på andra sidan av trycket. Eftersom t-shirten var rundstickad gick det dock att få ut den sista biten från sidan av t-shirten, mellan bakstycket och nederdelen av framstycket. 

Knapplisten gjorde jag rätt enkelt genom att vika in kanten mitt fram ett par centimeter och lägga en remsa av vävt tyg emellan för att stabilisera. Spetsen (köpt på second hand) sydde jag fast för hand innan jag sydde ihop de övre och nedre delarna av framstycket. Halsmudden blev jag riktigt nöjd med. Det är svårt att beskriva hur jag gjorde men poängen var att låta ändarna av mudden gå ner kant i kant med själva knapplisten för att slippa vika in och få så många lager. Ärmarna fick ett lite puffigt avslut genom att jag använde den ursprungliga fållen som resårkanal och sydde med våffelsöm längst ut för att smalna av kanalen och samtidigt få en vågig kant. 

Före och efter Pearl Harbor

I somras läste jag Vi kom över havet av Julie Otsuka, och nyligen fortsatte jag med När kejsaren var gudomlig av samma författare. De båda romanerna kan med fördel läsas i följd eftersom den sistnämnda tar vid rent tidsmässigt ungefär där den förstnämnda slutar. Vi kom över havet handlar om de unga japanska kvinnor som under mellankrigstiden kom till USA för att gifta sig med utvandrade japanska män som de aldrig träffat tidigare. Berättelsen följer kvinnornas liv under ett obestämt antal år, tills strax efter bombningen av Pearl Harbor då den japanska befolkningen i USA blev ivägskickade till interneringsläger. När kejsaren var gudomlig handlar om en japansk familjs öde under andra världskriget från Pearl Harbor till en tid efter krigets slut.

Jag hade lättare att ta till mig När kejsaren var gudomlig, kanske för att den är mer traditionellt skriven på så vis att den följer ett begränsat antal personer. De omnämns visserligen bara som ”flickan” eller ”mor” vilket ger berättelsen en känsla av allmängiltighet, men allmängiltigheten är ännu tydligare i Vi kom över havet som berättas i vi-form. Det är ett udda grepp som verkligen gav känslan av en kollektiv upplevelse. Samtidigt tyckte jag att det blev ett avstånd till berättelsen eftersom jag inte lärde känna några människor särskilt djupt. 

Jag föredrog alltså När kejsaren var gudomlig, men båda romanerna är läsvärda och ger intressanta inblickar i skeenden som kanske inte är så allmänt kända. Jag kan bara påminna mig om att jag har läst två böcker tidigare som berört den japanska minoriteten i USA. Det är Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv av Jamie Ford och Molly Donnelly av Jean Thesman. Båda rekommenderas också varmt! 

Morfar skrev inga memoarer

Så satt jag där på pendeltåget med tårar i ögonen… och funderade på hur jag skulle förklara det om det råkade komma förbi någon som jag kände. ”Jag har läst en så fin bok” var det som kom för mig. Så skulle jag säga, för precis så var det.

Jag har läst en så fin bok. Den heter Morfar skrev inga memoarer och är skriven av Gustav Fridolin, han som är språkrör för Miljöpartiet fast det spelar nog inte så stor roll för boken. ”Fin”, ja, det kanske inte räcker för att beskriva den här boken, men det är svårt att sätta ord på det. Uppenbarligen är det i alla fall en bok som berör mig, ger mig tårar i ögonen och gåshud på armarna och får mig att känna att den här berättelsen handlar om livet.

Den handlar om livet. Om kärlek, glädje och gemenskap men också om sorg, ilska och rädsla. Om att fatta svåra beslut, våga sträva efter det man drömmer om, kunna glädjas åt det man har. Om att lyckas och misslyckas, hitta sin plats i tillvaron men vara tvungen att leta igen. Om att växa upp, bli vuxen, bli förälder och morförälder, bli gammal och till sist dö.

Fridolins morfar skrev inga memoarer. De flesta människor gör inte det. Ändå blir det så tydligt när man läser en bok som denna att det finns något värt att berätta om i alla människors liv. 

Lite lustigt är det att jag läste den här boken om en nittonhundratalsmänniska på en smartphone.