Morfar skrev inga memoarer

Så satt jag där på pendeltåget med tårar i ögonen… och funderade på hur jag skulle förklara det om det råkade komma förbi någon som jag kände. ”Jag har läst en så fin bok” var det som kom för mig. Så skulle jag säga, för precis så var det.

Jag har läst en så fin bok. Den heter Morfar skrev inga memoarer och är skriven av Gustav Fridolin, han som är språkrör för Miljöpartiet fast det spelar nog inte så stor roll för boken. ”Fin”, ja, det kanske inte räcker för att beskriva den här boken, men det är svårt att sätta ord på det. Uppenbarligen är det i alla fall en bok som berör mig, ger mig tårar i ögonen och gåshud på armarna och får mig att känna att den här berättelsen handlar om livet.

Den handlar om livet. Om kärlek, glädje och gemenskap men också om sorg, ilska och rädsla. Om att fatta svåra beslut, våga sträva efter det man drömmer om, kunna glädjas åt det man har. Om att lyckas och misslyckas, hitta sin plats i tillvaron men vara tvungen att leta igen. Om att växa upp, bli vuxen, bli förälder och morförälder, bli gammal och till sist dö.

Fridolins morfar skrev inga memoarer. De flesta människor gör inte det. Ändå blir det så tydligt när man läser en bok som denna att det finns något värt att berätta om i alla människors liv. 

Lite lustigt är det att jag läste den här boken om en nittonhundratalsmänniska på en smartphone.